Varför ska vi alltid sätta sådan fruktansvärt press på unga kvinnor, säker unga män också. Man ska vara blond, smal, brun, stora bröst, bla bla bla. Det finns så mycket fördomar och så många regler om hur en tjej eller en kille ska vara. Såhär är du den bästa tjejen.. Men det är faktiskt inte så man är den bästa/perfekta tjejen. Hur kan ens någon utala sig om att veta hur den perfekta personen är? Är inte alla perfekta på sitt sätt?

Vem ser bäst ut?

Alla dessa tre kvinnor ser perfekta ut på deras egna viss! Men nästintill alla tjejer skulle säga att de vill se ut som tjejern längst till vänster.. Varför? Jo på grund av allt tjat om att alla ska vara smala annars är det ingen som tycker om en. Sen finns det en del undantag med folk så får ätstörningar av andra orsaker men såhär ser dagens samhälle ut, och det är skrämmande!


Oprah är en person som många nor ser upp till. Hon är en stark kvinna och hon är absolut inte tjock utan hon har former. Detta är nog en förebild för många kvinnor. Varför vill vi inte bara se ut såhär? Varför vill vi se ut såhär?

Vi alla borde bara vara lyckliga och glada över att vi får vara vi? Att vi har fått den gåvan att få leva och gå runt på jorden? Det borde vi alla verkligen ta vara på... Men det finns så mycket runt i vår omgivning som stoppar oss..

Läste en gång i en tidning där supermodellen Adriana Lima berättade hur veckorna innan en bikinifotografering var. Kan ju säga att det var skrämmande..
Nio dagar innan visningen slutar hon att äta och lever på näringsdrycker, och bara det! Fastän hon tränar två hårda pass om dagen. Tolv timmar innan visningen slutar hon till och med att dricka, inte ens vatten får komma ner för det gör henne för tjock...


Vad är det för sjuk värld vi lever i igentligen? Jag vet själv hur svårt det är med en ätstörning, man blir så påverkad. Jag blev påverkad men lyckligt vis inte på det stadiet. När man är i en ålder mellan 13-20 är det jättelätt att råka ut för en ätstörning och det är inte det lättaste att ta sig ur den heller. Jag har INTE haft en ätstörning men jag har sett det på nära håll men jag var påväg. Hade jag inte tagit hjälp av min kurator och berättat för mina föräldrar om mina problem hade jag kanske varit där nu.. Det är så lätt att falla dit men jag har lärt mig det att man ska vara nöjd med sin egna kropp och inte jämföra sig med alla andra runt om en. Det är lätt att säga men svårt att göra.. Men det är det viktigaste, man ska vara nöjd med sig själv och hur man ser ut! Alla är perfekta plus! Det är inte ens utsida som folk ska gå på, vare sig det är vänner, pojkvänner/flickvänner eller arbete. Utsidan är bara en fasad, det är insidan som räknas. En person kan lätt utsöndra att man är skitglad fast innerst inne tynnar man bort av ångest. Det är inne i en person som ens personlighet finns, den man ska gå på. Det spelar ingen roll om man är smal, brun och har stora bröst för innerst inne kanske man inte är nöjd med det utan mest gör det för att "så ska det vara". Och det är fel! Jag hoppas att många inser att man ska vara nöjd!

Jag försöker varje dag att se på mig själv positivt och det är inte alltid det lättaste att göra men det är det rätta. Jag tänkte berätta min historia.

I sommras var ag väldigt påverkad, jag skulle träna mycket och äta lite men snat insåg jag att jag blev inte gladare? Inte lyckligare och definitivt inte mer omtyckt. Jag visste att mina föräldrar skulle tycka om mig hur jag en såg ut, mina riktiga vänner också men ändå gjorde jag som jag gjorde. När jag började gymnasiet i höstas vart det jobbigt och jag ville ta tag i det, då jag vet vart det kan sluta ville jag själv ta slut på det innan det blev för jobbigt så bestämde mig för att prata med min kurator om saken. Hon kunde tyvärr inte hjälpa mig utan kopplade in röda villan i Halmstad. De har verkligen varit en trygghet! Har dock inte gått så länge hos de och jag behöver inte det heller. Men i början var det jobbigt, hur kul vard et att sitta och prata med en främmande person om mina matvanor och mina känslor. Det kändes helt fel men fick till slut förtroende för henne och berättade saker för henne som jag aldrig berättat för någon. Gick väl hos henne typ 4 gånger när jag kom till min "vändpunkt". Det var när jag berättade för henne om att kag hade hoppat över både frukost och lunch.. Vet inte riktigt varför jag berättade det men jag var inte stolt utan jag skämdes över det. Om jag hade fått gå tillbaka och ändra hade jag aldrig hoppat över måltiderna men samtidigt tror jag att det var bra för det var då jag insåg vad jag höll på mig. Jag förstörde mig själv.. Jag insåg också att jag bara har ett liv och det vill jag inte förstöra med att tänka på vad jag äter och hur många kalorier jag får i mig. Det är onödigt enligt mig. Efter den gången började jag tänka om, jag var fin, jag var smal och jag var duktig. Jag började äta mer ordentligt, försökte med sex mål om dagen vilket är vad man ska äta. Det var svårt men också nödvändigt och nu är jag här. Jag mår bra och är lycklig. Jag kan stå framför spegeln och säga "Jag är vacker! Jag är smal! Jag ser bra ut!" Jag kan nog inte beskriva vilken lättnad det var att få ur mig det och få bort tankarna.

Nu mår jag bra och jag tänker fortsätta må bra. Man är fortfarande lättpåverkad av allt som pågår runt en men jag är stolt över vem jag är och det ska alla vara! Jag är trött på vårt samhälle, hur man vill att tjejer ska vara och se ut men egentligen tror jag inte det är så killar vill att vi ska se ut... Kanske bara en tanke som jag fått? Jag är trött på att folk skriver "Nu kommer sommaren 2012 och jag måste banta för att se smal ut" Eller liknande, jag blir ledsen när jag ser det... Jag vill inte höra mer sådant eller att jag är tjock. Jag vill höra folk tycka om sig själva. Då blir jag glad.

Ta hand om er! Puss